Alaskan malamute
Alaskan Malamute hade en framträdande roll hos inuitfolket (malamuterna) i Alaska som en arbetade och jagade hund. Hundarna var kända för sin utmärkta jaktförmåga och användes för att jaga stora rovdjur, däribland björn. De hjälpte även sina ägare att hitta sälar genom att uppmärksamma dem på sälarnas blåshål. Det ömsesidiga förhållandet mellan malamuterna och deras hundar gjorde det möjligt för både hund och människa att frodas i det annars mycket ogästvänliga landskapet ovanför polcirkeln.
Rasens erkännande av den amerikanska kennelklubben år 1935, till stor del genom insatser av Eva B. Seeley. På den tiden var många hundar av okänd härkomst. De som ansågs renrasiga användes för avel, andra sållades bort. Efter några år stängdes stamboken. Förluster under andra världskriget ledden nästan till att rasen utrotades. 1947 beräknades det endast finnas ett 30-tal registrerade hundar kvar. Detta ledde till att stamboken öppnades igen. Robert J. Zoller blev involverad i rasen och tog tillfället i akt att kombinera M''Loot och Hinman/Irwin-hundar med utvalda Kotzebue-hundar för att skapa vad som kom att bli Husky-Pak-linjen. Alla moderna malamuter härstammar från de tidiga stammarna och uppvisar kombinationer av deras egenskaper i större eller mindre utsträckning. Detta är grunden till de naturliga skillnaderna vi ser idag. År 2010 utsågs Alaskan Malamute till Alaskas officiella statshund.
Rasen har stark vaktinstinkt och är försiktig mot främlingar och främmande situationer. Den är vänlig mot människor men kan vara dominant mot andra hundar och kräver därför ett konsekvent ledarskap.
