Belgisk vallhund/Groenendael
Belgiska vallhundar härstammar från en vanlig typ av vallhund som liknande de västeuropeiska raserna Bouvier des Ardennes, Hollandse herdershond och Schäferhund. Belgiska vallhundar har använts i århundraden av fåra-herdar i stora delar av Belgien. Under en lång tid avlades dessa hundar enbart med arbetsförmåga i åtanke vilket resulterade i att variationen var mycket stor. Trots detta klassificerades hundarna som en enskild ras, som till en början var indelad i sex olika varianter baserat på pälstyp och färg.
År 1905 beslutades att korsningar mellan de olika varianterna skulle förbjudas. Förödelsen orsakad av första världskriget resulterade dock i en drastisk minskning av rasantalet och år 1920 beslutades det därför att korsning mellan de olika varianterna åter skulle tillåtas. Detta för att bevara rasen och undvika problem till följd av inavel. Andra världskriget hotade återigen rasens över-levnad och vid slutet av 1945 uppmuntrades korsningar av de olika varianterna ytterligare. Genom noggrann avel ökade antalet Belgiska vallhundar åter. År 1956 antogs den nuvarande standarden för rasen och i den specificerades de fyra varianter som gäller än idag: Groenendael, Malinois, Laekenois och Tervueren.
Belgisk vallhund förenar alla de egenskaper som man kan önska hos en vall-, vakt-, skydds- och tjänstehund. De besitter ett livligt och alert temperament med ett självsäkert sinne, utan rädsla eller aggressivitet. De är kända för sin intelligens, arbetskapacitet och lydnad. Dessa hundar är mycket energiska och behöver en aktiv och engagerad ägare som kan ge dem tillräckligt med motion och mental stimulans.
Groenendael tros ha avlats fram under slutet av 1800-talet av Nicholas Rose, ägare av Château de Groenendael. Under första världskriget användes Groenendaels av den belgiska armén för att hitta skadade soldater och skicka meddelanden. Deras tapperhet noterades bland annat av amerikanska soldater under kriget och exemplar importerades till USA under de följande åren.
