Leonberger
På 1830-talet hävdade Heinrich Essig, hunduppfödare och borgmästare i staden Leonberg i Tyskland, att han skapade Leonbergern genom att korsa en Newfoundlandshund tik med en Sankt bernhardshund. Enligt Essig användes även Pyrenéerhundar i aveln, vilket resulterade i mycket stora hundar med lång vit päls. Denna tidiga Leonberger hade ett mycket behagligt temperament, något som även är en karakteristisk egenskap hos dagens hund.
Enligt legenden avlades hundarna för att efterlikna lejonet i Leonbergs stadsvapen. Rasen blev snart populär bland flera europeiska kungliga hov, däribland Napoleon II, Kejsarinnan Elisabeth av Österrike, Prinsen av Wales, Otto Von Bismarck, kejsare Napoleon III och Umberto I av Italien.
Leonbergerns moderna utseende, med mörkare päls och svarta markeringar, utvecklades under senare delen av 1900-talet. Då återinfördes även andra raser, däribland Newfoundlandshund. Detta var nödvändigt då antalet hundar minskade mycket drastiskt på grund av de två världskrigen. Under båda krigen användes Leonbergers bland annat för att dra ammunitionsvagnar, en tjänst som förde rasen en hårsmån från utrotning. Karl Stadelmann och Otto Josenhans anses tillsammans vara rasens räddare.
Historiskt sett hölls rasen som gårds- och vakthund samt för dragarbete. De sågs ofta dra vagnar runt byarna i Bayern och i det närliggande området. Vid början av 1900-talet importerades Leonbergers av Kanadas regering för användning som vattenräddnings- och livräddningshundar. Leonberger är idag främst en sällskaps- och familjehund. Den har en viss vaktinstinkt men anses inte längre vara en utpräglad vakthund. Rasen är varken skygg eller aggressiv. Som sällskapshund är den en behaglig, följsam och en orädd följeslagare.
