Schnauzer
Schnauzer har sannolikt funnits i Tyskland sedan 1300-talet, men dess exakta ursprung är oklart. Rasen har utvecklats från en grupp hundar som användes för att jaga råttor och andra skadedjur på bondgårdar och i stallar. Schnauzerns namn härstammar från ordet "Schnauze", som betyder snut på tyska. Detta namn syftar på Schnauzerns karakteristiska skägg och mustasch, som ger hunden en skarp och självsäker look.
Schnauzern delas traditionellt in i tre olika varianter: Dvärgschnauzer, Mellanschnauzer och Riesenschnauzer. Dvärgschnauzern har funnits sedan 1800-talet och uppkom genom korsning av schnauzrar med andra mindre raser så som Pudel och Affenpinscher. Mellanschnauzern uppkom genom korsning av Riesenschnauzer och andra mindre hundar. Riesenschnauzern är den största av schnauzrarna och uppkom troligen genom korsning av olika terriers och molosserhundar.
Under 1800-talet blev schnauzrarna alltmer populära som sällskapshundar i Tyskland. Deras självsäkerhet och intelligens gjorde dem till populära hundar för polis- och vakthundsarbete, och de användes också som budbärare och sanitetshundar under första världskriget. Schnauzern kom till USA under tidigt 1900-tal och rasen blev snabbt populär där också. Dvärgschnauzern blev den mest populära av de tre varianterna i USA och har sedan dess behållit sin popularitet. I Storbritannien blev schnauzern populär på 1920-talet, där den användes för jakt på grävling och råtta. I dag är schnauzern en populär sällskapshund över hela världen.
Schnauzern är en intelligent, självsäker och aktiv hund som kräver mycket motion och stimulans. De är vänliga mot människor och särskilt lojala mot sina ägare. Schnauzrar har en stark personlighet och kan ibland vara egensinniga, vilket kan göra träning utmanande för ovana hundägare.
